Vilka är vi?
TjugosjuB-bloggen startades hösten 2008 när de tre musketörerna Sara, Lovisa och Rebecka började på orienteringsgymnasiet i Sandviken. Nu har ett generationsbyte skett och head blogger är nu Alice, som är född 1994. Tillsammans med Moa, även kallad Fish-moe, Moe-fish, Chicken-fish (m.m.), rapporterar Alice vad som pågår på OLGY och runt om i orienterings-Sverige! Peace.
Dagens ros
"Dagens ros" måste gå till mig själv alltså. Eller vore det här http://orienteringsgymnasiet.bloggagratis.se/ (alltså Olgys grabb-blogg) så skulle jag lätt blivit utsedd till "Veckans farmer". Men tjejerna på olgy kan man varken se eller höra något om på den bloggen......
Nu till varför jag borde få dagens ros. När jag var ute på ett löppass i mörkret hör jag plötsligt ett litet barn gråta. Tänker inte mer på det så springer vidare. Efter en stund kom jag på att varför hörde jag en gråtande unge här (då befann jag mig på en mörk stig mellan skogen och ett dagis som förövrigt hade stängt för dagen för lääänge sedan). Sprang tillbaka och fick syn på ett pluttigt litet barn som var påväg rakt in i skogen. Jag började kolla runt efter en mamma eller pappa. Ingen mamma eller pappa. Nehepp. Vad ska jag göra nu? Jag kan ju inte bara lämna lilla plutten här? Stod stilla ett tag och försökte komma på något smart. Istället hörde jag några väldigt svaga rop långt borta så jag tog ungen i handen och styrde kosan mot det håll där jag trodde ljuden kom ifrån. Efter ett upphörde ropen och det var ju inte jättekul. Men ropen kom tillbaka och nu hörde jag tydligare vart dom kom ifrån. Försökte trampa på i lite snabbare takt för att hinna ikapp ropen men det gick inte jättefort eftersom bebisen knappt kunde gå. Tillslut lyckades vi i alla fall med glädje nå kvinnan som ropen kom ifrån, en kvinna som såg ut att ha grinat på tok för mycket och för länge. Barnet hade tydligen försvunnit när hon stod och grejade cykeln. Kvinnan hade då hystersikt sprungit runt och letat överallt i området medan jag lyckligtvis råkade springa förbi lillen som var påväg rakt in i skogen. Vem vet vad som hade hänt om hon hade fortsatt in där. Hörde att det för några år sedan var en unge i en dagisgrupp som rymde in i skogen och drunknade i en mosse. Uscha! Mamman blev hur glad som helst, har knappt sett någon gladare människa. Hon skrattade, grinade och pratade samtidigt så jag forstod inte ett ord.
Ikväll blev det gomiddag och gofika med familjen Enmark plus en liten Heinrupare bestående av västerbottenpaj och tryffelkladdkaka. Och Moa Lignell levererade på Idol som vanligt. Ha det fint alla ni.
/ Moe
Nu till varför jag borde få dagens ros. När jag var ute på ett löppass i mörkret hör jag plötsligt ett litet barn gråta. Tänker inte mer på det så springer vidare. Efter en stund kom jag på att varför hörde jag en gråtande unge här (då befann jag mig på en mörk stig mellan skogen och ett dagis som förövrigt hade stängt för dagen för lääänge sedan). Sprang tillbaka och fick syn på ett pluttigt litet barn som var påväg rakt in i skogen. Jag började kolla runt efter en mamma eller pappa. Ingen mamma eller pappa. Nehepp. Vad ska jag göra nu? Jag kan ju inte bara lämna lilla plutten här? Stod stilla ett tag och försökte komma på något smart. Istället hörde jag några väldigt svaga rop långt borta så jag tog ungen i handen och styrde kosan mot det håll där jag trodde ljuden kom ifrån. Efter ett upphörde ropen och det var ju inte jättekul. Men ropen kom tillbaka och nu hörde jag tydligare vart dom kom ifrån. Försökte trampa på i lite snabbare takt för att hinna ikapp ropen men det gick inte jättefort eftersom bebisen knappt kunde gå. Tillslut lyckades vi i alla fall med glädje nå kvinnan som ropen kom ifrån, en kvinna som såg ut att ha grinat på tok för mycket och för länge. Barnet hade tydligen försvunnit när hon stod och grejade cykeln. Kvinnan hade då hystersikt sprungit runt och letat överallt i området medan jag lyckligtvis råkade springa förbi lillen som var påväg rakt in i skogen. Vem vet vad som hade hänt om hon hade fortsatt in där. Hörde att det för några år sedan var en unge i en dagisgrupp som rymde in i skogen och drunknade i en mosse. Uscha! Mamman blev hur glad som helst, har knappt sett någon gladare människa. Hon skrattade, grinade och pratade samtidigt så jag forstod inte ett ord.
Ikväll blev det gomiddag och gofika med familjen Enmark plus en liten Heinrupare bestående av västerbottenpaj och tryffelkladdkaka. Och Moa Lignell levererade på Idol som vanligt. Ha det fint alla ni.
/ Moe
Kommentarer
Postat av: ampan
du är min idol
Postat av: moe
och du min
Trackback