Förra veckan innan stafett-SM började jag få ont i vänster ben. Benet har väl hakat upp sig lite, tänkte jag. Jag tänkte fel. Efter det har det bara blivit sämre. De senaste dagarna har jag inte sprungit alls för att vara på den säkra sidan inför morgondagens ultralång-SM. Varken på medeln eller lången har jag preseterat så som jag har velat. Därför har jag varit extra taggad inför imorgon. Men fan heller. Jag börjar tro på citatet "Alltid är det något" mer och mer för varenda dag som går. Jag stack ut och provsprang med pappa idag för att avgöra om jag kunde åka eller inte. Blir det något  ultralång-SM? Fan heller. ÅÅÅÅHHHHH!!!!kdnsdlfknlekgnlvrgkn. benet gjorde ondare än ondast och nu har jag precis hävt i mig två alvedon och en ipren och ska köra med det några dagar, pappas princip. Nu ska jag gå och gräva ner mig någonstans. Åt helvete med allt.

 

Tur att jag har chuck iaf..