Då var det tack och hej. Hejdå löpning. I torsdags drog jag till Stockholm för läkarbesök. Smärtan i mitt vänstra ben har inte gått över och då har det gått 6 veckor sen jag kände av smärtan för första gången. Det var med andra ord dags att kolla upp var det är för fel. Läkaren hade lite dålig koll på det mesta kände jag. För det första tror jag hon frågade minst 20 gånger om det var det vänstra benet jag hade ont i. Varje gång jag trodde att hon äntligen lärt sig vilket som var det onda benet blev jag lika förvånad över den ständigt upprepade frågan "Vänta nu, vilket ben var det nu?" "Men för h****** Ove!!!!!", svarade jag. Tänkte i alla fall.
För det andra kunde hon inte hitta något fel på benet. Enligt henne var det förmodligen en liten sträckning. Jag fick tala om för henne att en sträckning, det var det inte. Efter att jag 3 gånger snällt frågat om att få benet röntgat och hon ännu inte gett med sig höjde jag tonläget rätt rejält och fick då, på det fjärde försöket, äntligen en remiss för magnetröntgen.
Redan dagen efter fick jag svar, nämligen att jag är på väg att få en stressfraktur. Vet inte så mycket mer än så då läkaren inte hunnit kolla på det ännu utan bara hon på röntgen. Vet iaf att jag inte får springa på 6 veckor till att börja med och inte göra någonting som gör ont. Helvete. Aja, kunde ha varit värre. Det är skönt att veta vad det är för fel nu i alla fall.

Bjussar på en skön bild som inte alls har med texten att göra.

Puss/ Skadad Moe