Idag är det en hemsk dag. En fruktansvärt hemsk dag. För ett par månader sedan fick min gamla klasskompis/gymnastikkompis Sannalie barn. En supersöt liten tjej vid namn Donna som jag så glatt fick åka och hälsa på. Jag kommer ihåg hur bra Sannalie var på att hålla i henne, ta hand om henne, leka med henne osv, trots att hon bara varit mamma en väldigt kort tid. Jag kommer också ihåg hur fruktansvärt dålig jag var på att hålla i Donna. Hela bussresan hem satt jag och tänkte att jag skulle behöva träna i timmar på att hålla i dockor för att överhuvudtaget kunna skaffa egna barn så småningom. 

Imorse somnade lilla Donna in i mamma Sannalies armar. Livet är fan inte rättvist. Men en sak vet jag. Sannalie är stark, riktigt stark. Ska jag vara helt ärlig har jag aldrig träffat någon starkare person än Sannalie. Hon kommer att klara det här, det vet jag.