Vilka är vi?
TjugosjuB-bloggen startades hösten 2008 när de tre musketörerna Sara, Lovisa och Rebecka började på orienteringsgymnasiet i Sandviken. Nu har ett generationsbyte skett och head blogger är nu Alice, som är född 1994. Tillsammans med Moa, även kallad Fish-moe, Moe-fish, Chicken-fish (m.m.), rapporterar Alice vad som pågår på OLGY och runt om i orienterings-Sverige! Peace.
Jordgubbsloppet
Det var varmt. Det var jobbigt. Slitsamt. Det gjorde ont.
Nejnej, jordgubbsloppet var ingen dans på rosor för mig. Det började med att jag startade på tok för fort vilket inte funkar så bra för mig, jag måste starta lite långsammare än tävlingsfart på löpartävlingar och sedan trappa upp farten. Detta fick jag sota för de fem första kilometrarna, sen släppte det. Helt plötsligt gick allt som en dans på rosor. Jag kom ihop med en kille och vi kunde trycka på riktigt bra i ca fyra kilometer, sen kom nästa stora dipp.
Vi kom springandes på en mycket liten skogsväg/stor stig och helt plötsligt är det bara massa sand på stigen. Det var som att springa på en sandstrand. Det blev för mycket för mig, alla krafter försvann. Killen försvann. Efter några hundra meter kom det en vätskekontroll vilket jag tackade gudarna för. Jag dränkte mig själv i vatten och tröck i mig lite sportdryck sen sprang jag allt vad jag kunde de sista tre kilometrarna för då var jag less på att springa och ville bara komma i mål.
Målet var att komma under timmen, tyvärr gick inte det vilket jag insåg ganska tidigt i loppet. Även fast ca 8,8 km av det 12,8 km långa loppet mest var pest och pina har jag bestämt mig för att springa nästa år också, då ska det gå fort.
Vann gjorde förresten Charlotte Kalla, typ 5 minuter före tvåan. Snabb tjej.
Alice
Nejnej, jordgubbsloppet var ingen dans på rosor för mig. Det började med att jag startade på tok för fort vilket inte funkar så bra för mig, jag måste starta lite långsammare än tävlingsfart på löpartävlingar och sedan trappa upp farten. Detta fick jag sota för de fem första kilometrarna, sen släppte det. Helt plötsligt gick allt som en dans på rosor. Jag kom ihop med en kille och vi kunde trycka på riktigt bra i ca fyra kilometer, sen kom nästa stora dipp.
Vi kom springandes på en mycket liten skogsväg/stor stig och helt plötsligt är det bara massa sand på stigen. Det var som att springa på en sandstrand. Det blev för mycket för mig, alla krafter försvann. Killen försvann. Efter några hundra meter kom det en vätskekontroll vilket jag tackade gudarna för. Jag dränkte mig själv i vatten och tröck i mig lite sportdryck sen sprang jag allt vad jag kunde de sista tre kilometrarna för då var jag less på att springa och ville bara komma i mål.
Målet var att komma under timmen, tyvärr gick inte det vilket jag insåg ganska tidigt i loppet. Även fast ca 8,8 km av det 12,8 km långa loppet mest var pest och pina har jag bestämt mig för att springa nästa år också, då ska det gå fort.
Vann gjorde förresten Charlotte Kalla, typ 5 minuter före tvåan. Snabb tjej.
Alice
Balla Kalla
2008 var det coach Marjon som stod högst upp på prispallen (dock ingen prispall på bilden)
Kommentarer
Trackback